Jag bestämde mig för att ta semeser på tisdagen så jag skulle få tid att landa och samla mig inför intervjun. Kändes som ett väldigt bra beslut, jag for på tisdag förmiddag och det tar ju ett tag att bila 50+ mil, sju timmar mer bestämt.
Gick bra att köra, det enda som oroade mig var hur jag skulle hitta inne i Eskilstuna hehe.



När jag närmade mig E-tuna var det bara på med handsfreen på mobilen och ringa Erica som jobbade kväll. Hon lyckades riktigt bra med att guilda mig genom E-tunas många rondeller och jag kom i säkert behåll fram :) Duktig gumma! Fåglar har viskat om kritik mot min farthållning i guidningen haha, men va fan det tar jag :D Hur lätt är det då?? :)

Kvällen gick fort och vi kom i säng en bit efter 12, jag var mycket glad att det inte var jag som jobbade dan efter, tyckte mycket synd om Erica som faktiskt gjorde det hehe.
Medans hon var på jobbet satt jag och googlade allt möjligt runt personlig assistans och saker jag kunde komma på runt jobbintervjun.

Framåt 14-tiden började det snöa, hmmm, typiskt, jag som skulle gå och möta Erica på stan vid 15-tiden... Det snöade jätttemycket, stora blöta shok snö kom det och jag blev JÄTTEBLÖT! Men när jag mötte upp med Erica och hennes snöentusiasm blev livet helt ok igen :)

Vi for och mentalförberedde mig på sjukhuset, där intervjun skulle vara dan efter. Kändes skönt att ha varit i samma miljö, och veta att man hittar dit man ska. Sen gick vi på stan, underbara stad! Jag tycker om Eskilstuna!
På kvällen kunde Erica inte hålla inne sin 18,5-åring (som hon uttrycker sig) så vi for ut och rabbade lite med bilen :) Först kollade vi på några ställen där jag hittat möjliga lägenheter och sen bar det av till stor parkeringsplats JIIIHAAA :D

Så här glad kan man se ut som 18,5-åring haha


Jo, det var kul och jag kan intyga att Erica är en duktig handrabbare :)

Den natten sov jag inte mycket, vaknade typ en gång i timmen och trodde det var morgon :) När klockan var 07:00 kunde jag inte ligga kvar under täcket längre. Klev upp, duschade och klädde på mig, hmmm, Erica inte vaken än.... "Är du vaken?" inget svar. " Är du vaken?" lite högre denna gång, inget svar. "ÄR DU VAKEN?" det börjar röra sig i sängen... "Do i have to be? låter det från sängkläderna. "Ja!" svarar jag och detta är första gången i världshistorien som jag faktikst väckt Erica haha. Brukar ju vara tvärt om :)

Efter lite pyssel for vi mot sjukhuset och min intervju. Lämnade Erica i cafét och gav mig av, hittade rätt våning och avdelning och mötte chefen, vi hälsade och sen gick vi in till personen jag ev ska assistera. Det började lite roligt, jag kunde inte hålla mig länge utan att fråga vad det var för djur som fanns i hemmet. "En pitbull och två hästar" säger hon, "en pitbill, nej va kul!" säger jag och alla börjar skratta, hmmm. Då berättar hon att hon inte alls har en pitbull och att jag var den första som inte såg ut att vilja hoppa ut genom fönsret när hon sa det. Jag var tvungen att lite förvirrat, besviket men ändå glatt säga "så du har ingen pitbull?" Skratt och sen säger hon att dom bara har en liten hund, men två hästar har dom. Resten av intervjun gick bra, jag var mig själv och det verkade som att jag skötte mig bra, så nu är det bara att hoppas, hoppas, hoppas.

Från mitt håll är det inget snack om att jag vill ha jobbet, det kändes jättebra!

Efer intervjun blev for vi och åt mat, vilket var väldigt gott, jag hade inte kunnat äta sååå mycket till frukost den morgonen :)



Tack gumman för sällskap, stöd, husrum och allt det andra som jag inte kan namnge!

Resan hem gick också bra, väl hemma slocknade jag som ett ljus så fort jag hamnat i soffan :)
Nu är det som sagt bara att hoppas!

Kram!