Idag har vovvarna och jag varit ut på riktig lång promenad.
Först gick vi i skogen så Nera och Tia fick springa lösa och busa av sig, sen längs vägen.
Nera satte av i en väldans fart så fort jag släppte henne, sen såg jag henne inte på ca 10 min, men jag hörde att hon inte var allt för långt borta. Tia sprang mellan mig och Nera hela tiden, fullt upp med att hålla koll på vart vi var. Vallinstinkterna finns där :)

När Nera väl visat sig igen och gett upp jakten efter vilt, brukar hon hålla sig inom synhåll. Nu på vintern orkar hon oftast inte springa i snön så länge, så hon brukar bara göra en kortis på några minuter och sen komma och gå med mig på stigen. Annat är det på sommaren, då får man ha full uppmärksamhet på vart hon är, så hon inte drar iväg långt bort.

Vi följde en ny grusväg idag, som leder till Köpmanholmen, och självklart gick jag fel från början, så promenaden blev lite extra lång :) En ganska lång bit av vägen var oupplyst och det slog mig medans jag gick där att här skulle jag aldrig våga gå ensam! Det var faktiskt lite skönt när vi kom till upplyst område igen. Inte för att jag är särskilt rädd av mig, men det var så himla mörkt och man har ju hört om hur det är i Umeå...

På vägen hem kändes det i kopplet att dom faktiskt började bli nöjda, kopplet hängde slakt och dom traskade lungt och belåtet sida vid sida framför mig. I vanliga fall ska dom hellst klättra över varandra för att komma åt precis rätt snusfläck :)

Nera har haft problem i ett muskelfäste och sedan dess har jag börjat stretcha henne när hon har ansträngt sig lite extra. När vi kom hem hade husse börjat laga mat så jag hann precis stretcha Nera innan den var färdig. Perfekt!